puț (púțuri),
s.n. – Fîntînă. – Mr.
puț, istr.
put. Lat.
pŭteus (Pușcariu 1415;
Candrea-
Dens., 1490; REW 6877), cf. it.
pozzo (
sard.
puzzu), prov.
pous, fr.
puits, cat.
pou, sp.
pozo, port.
poço, alb.
pus (Philippide, II, 652). – Der.
puțar, s.m. (fîntînar;
muncitor la o
sondă de
țiței), pe care REW 6873
îl derivă direct din lat.
putearius.