lucoáre (lucóri),
s.f. –
Strălucire. Lat. *
lūcōrem (Pușcariu 989;
Candrea-
Dens., 1010; REW 5144; Battisti, III, 2278), cf. it.
lucore, prov.
lugor, fr.
lueur, cat.
llugor. Cf.
luci. – Der.
strălucoare, s.f. (înv.,
strălucire), cuvînt
rar,
întrebuințat numai de Dosoftei.